Klart!
Äntligen är det klart! Koftan är färdigstickad, allt är fixat och trixat klart med jobbet, Zack är vaccinerad och medicinerad och jag har hunnit att landa lite mer än sist. Kanske ska ta en bit i taget och inte allt samtidigt.
I söndags blev koftan färdigstickad, äntligen! Innan det kommer bild på den ska den däremot blockas och sys ihop. Mycket spännande! Fast det var verkligen lite trixande att få koftan färdigstickad. Jag hade köpt lite för lite garn och fick lite egenhändigt hitta på annat med armarna. sticka klart ena armen, sticka nästa, inse att garnet inte räcker, repa upp lite av den första, sticka klart den andra och sen äntligen sticka klart den första. Jag tror att jag kommer vara mer nöjd med de armar som jag gjort till koftan än orginalarmarna, väldigt positivt.
På stickfronten är jag redan på och sticka på nästa projekt, ett mycket mindre, mycket snabbare och egentligen alldeles för varmt för årstiden. Fast tar det nästan fyra månader att sticka en kofta så kan det vara bra med något mindre!
Jobbmässigt så har jag sagt upp mig och slutar redan på torsdag. Jag tror verkligen att jag tagit rätt beslut att byta jobb och chefen har bevisat det för mig flera gånger om både innan jag sa upp mig och ännu fler efter. Dessutom får jag på omvägar veta att andra på SCT inte tycker att jag gör något. Vilket kanske är en sanning denna vecka, men innan??
Ovanpå detta har jag ett litet dilemma... Mitt triumfkort, ska det gå vidare och landa i händerna på ledningen, ska det gå vidare till någon som jag vet kämpar mer för att rätta till allt enligt mig, eller ska jag hålla hårt på det och inte lämna vidare det alls? Några dagar till har jag på mig innan jag behöver veta, tur är väl det!
Zack däremot haltar och jag ser att han har ont. Han har haft ont länge, men det syns mer att han blir tagen av de tabletterna han får nu. Orken tar slut fort och han är trött, trött på promenaderna. Fast, ser han ett rådjur, en katt, en annan hund eller någon som han känner så glömmer han genast detta och kan hoppa och studsa precis som innan. Problemet är väl bara att han får mer ont av att hoppa och studsa. Fast när man ser på bilden så ser han itne så betagen ut av det hela. Bilderna är tagna vid mossen i förrgårkväll. Det var alldeles stilla och tyst. En härlig solnedgång som bjöd på en härlig stilla stund. Vägen dit kantades av vitsippor och träd som har stora, stora knoppar för sina löv. Den här tiden på året är underbar!
/J
