Skapa frid

Sträckan som vi gick var väldigt varierande när det kommer till landskapet, vi började med att gå över Vålån och därefter komma in i sankmark. Det tog en stund, sen insåg vi att vi följde fel led. Vi gick på vinterleden som ledde oss rakt ut över myren istället för på sommarleden där någon så snällt lagt ut spångar att gå på. Efter det lilla missödet, redan bara en halvtimme in på första dagen så var iallafall allt vandring underlag lättare än det.

Det är vansinnigt svårt att visa hur fantastiskt det var i bilder, men det är ändå bra mycket lättare så än att försöka beskriva det. Här ovan så är det hängbron över Vålån (som jag var väldigt rädd att gå över höjdrädd som jag är), en slingrande stig nerför Vålåsen som leder ut över mer myrmark, sen är det jag med all min packning och Tim med sina väskor och till sist en fin utsiktsbild när vi hade tagit oss mer än halvvägs den första dagen.

När vi kom fram till Lunndörrstugorna hade det börjat blåsa en del och vi var ganska trötta och slitna. Det blev lite soppa och knäckebröd, Tim hade gärna ätit upp alltihop om jag hade tillåtit honom. Sen började sökandet efter en tältplats som var någorlunda i lä. Det var enklare sagt än hittat. Till sist så slog vi upp tältet precis på gaveln av en av stugorna. Fastän stugan skyddade otroligt ifrån blåsen kändes det flera gånger under natten som att tältet höll på att blåsa bort. Det blev inte mycket sömn för mig, även om de andra sov gott bredvid mig.

Vattenbilden hoppas jag att ni kan se det komiska med. Jag skrattade i alla fall gott när jag fick se den vid strandkanten. Sen har vi Tim som inte alltid verkade förstå att han hade väskor på sig. Det var ju ingen konst att hamna på rygg med dem på sig, men sen växtra paniken snabbt när han inte kom runt igen. Han bjöd oss på en del goda skratt där han låg på rygg och kämpade.

Andra dagen så fortsatte vandringen uppåt till att börja med och sen över kalfjället. Vegetationen blev lägre och lägre för att till sist nästan försvinna helt. De björkar som växte där kämpade sig fast och det gick att se hur vindpinade de var. Vi fick vada över en bäck/fors/å, det var kallt om tårna. Fast förvånande nog så frös jag inte direkt, utan snarare förlorade känseln på en gång och sen var jag mest fokuserad på att inte ramla i det forsande vattnet med all min packning. Värmen kom tillbaka till tårna otroligt fort när vi väl var över och satte på strumporna igen.

Målet för dagen var först Isdalen, men det gick lite väl fort att ta sig dit, så vi fortsatte ett par kilometer till till Grönvallen. Grönvallen låg återigen inne i skogen och skiftningen ifrån kalfjället ner i dalen och sen in i skogen gick väldigt fort, men den var otroligt tydlig. Jag tyckte det var häftigt att se hur naturen kan dra så tydliga gränser själv. Vid Grönvallen fanns det en nödbivack och ett par kåtor. Först funderade vi på att ha tältet nära bivacken, men kom sen fram till att det var bättre på höjden där kåtorna låg. På morgonen när vi vaknade efter nattens regnväder var vi väldigt glada över att vi hade sovit på höjden. Där stigen hade gått dagen innan var det numera rätt så mycket vatten, sista bilden försöker visa detta.

Sista dagen så gick vi ifrån Grönvallen till Vallbo. Det var en ganska enkel vandring, mycket på spångar över myrar, men sista biten gick ganska mycket neråt och jag började lite smått känna av mitt högra knä. Vi hade ingen brådska och dagen bjöd på ett fantastiskt bra väder. Väl framme i Vallbo började vi fundera på hur vi skulle hämta bilen som stod i Vålådalen. Till sist så tog vi på oss packningen igen och började vandra de sex kilometerna till Vålådalen. Har man gått över en mil två dagar i rad så är ju inte sex kilometer så himla långt. De var ganska jobbiga, troligtvis mest för att vi tog oss inte tid att äta riktig lunch. Väldigt dåligt gjort av oss. Sen höjde vi tempot en aning också. Stora delar av sträckan gick längs med Vålån och det var väldigt fina vyer, tyvärr så var det många träd i vägen när man skulle försöka sig på att ta kort på dem, men vi försökte ändå.

Vandringen avslutades precis som den började, med en skräckslagen Johanna på hängbron över Vålån. Det var en fantastisk upplevelse och jag vill mer än gärna göra det igen! Nu vet jag att min rygg klarar av det, att mitt största problem var spruckna nagelband och att en liten vovve är bra mycket mer gnällig än vad jag är.

/J

Däremot så vet jag att jag har lärt mig massor sen denna perioden i fjol. Idag bad jag om hjälp för att jag kände att det var för mycket och för stressigt på jobbet. Det hade inte hänt för ett år sen, då hade jag bara begravt huvudet och fortsatt att jobba och jobba och jobba. Visst, jag kände mig fortfarande stressad, men jag var ändå lite stolt över mig själv. Tänk att det bara är lite mer än ett halvår sen som mitt liv verkligen var upp och ner och nu så är det kanske inte riktigt helt bra än, men iallafall på väg åt rätt håll.

Att livet är på väg åt rätt håll märks kanske inte alla dagar, men med lite eftertanke så känner jag ändå av att jag har en mycket högre "lägsta nivå" och en jämnare nivå också. Jag har hunnit med att grubbla mycket på det här och det är tankar som flyger igenom mitt huvud dagligen. Så har det varit den senaste tiden, jag vet att det börjar närma sig års-dag och jag vet att jag börjar närma mig semester igen. Det var ju efter semestern i fjol som jag kraschlandade. Även om jag verkligen längtar efter att vara ledig, så skräms jag av det samtidigt.